Det här är mitt första besök i stans omtalade konserthus, Musiken Hus.( Uppsala Konsert & Kongress heter det på riktigt, Musiken Hus är ett arbets-namn som hängt kvar )
Ni, som inte är uppsalabor, känner kanske inte till att husets vara eller icke vara är omtvistat? En av de värsta långbänkarna i stadens långbänksrika historia,faktiskt. Det har klagats på , och bråkats om, i princip ALLT i över 20 år, men nu står det på plats och visst är det ett vackert smycke i stadsbilden ( men skulle inte huset ha passat bättre vid ån ??) Ett vackert hus, absolut. Funktionen och driften skiter vi i just nu.
Hur som helst. Hellström-konserten var sedan länge utsåld och vi var alla mycket förväntansfulla på vad som skulle komma. Jag har ju närmat mig Håkan lite försiktigt. Tyckte han var kul och en frisk fläkt när han dök upp för 10 år sedan, men klassade honom samtidigt som ett tonårsfenomen som kanske inte rörde mig. Tyckte också att jag "hört det där förr".
Det lät lite väl mycket som
Eldkvarns "Musik för miljonärer", tyckte jag då.
Gillade dock charmen och glädjen i de första singlarna.
( älskade redan då raderna i
"Känn ingen sorg för mig,Göteborg" : Du stod i dörren och sa: är det här allt som blir så dör jag!)
I takt med tiden har jag ändrat mig. Jag har hittat ( och hittar) hela tiden nya saker jag gillar hos Håkan. Den senaste plattan övertygade mig helt om att detta är en unik svensk artist och jag har numera inga svårigheter att peta in honom i rock-poeternas ålderstrappa; Lundell / Plura / Winnerbäck...och så Hellström.
Obs, detta är ingen ranking, bara en naturlig time-line
Äldste sonen Wille har gått från tyst acceptans till att ha "I Like Håkan" knapp på FB sidan. I bilstereon har jag har envisats med att plugga favoritlåtar som "Midsommarnattsdröm", "För en lång, lång tid" ,
"Tro & tvivel" , samt de tidiga singlarna . Han var läraktig, pojken. Rollerna är numera omvända.
Sonen är (var) egentligen ingen musikdiggare och spelar sällan musik hemma men det har skett en tydlig förändring det sista året och den har mycket med Hellström att göra. Plötsligt har han börjat lyssna och intressera sig för texterna ( snart läser han väl Proust och Goethe , apropå "den unge Werthes lidande" som förekommer i texterna på den senaste plattan)
Maritta var till en början också tveksam, men blev så småningom fast, ordentligt bearbetad av Wille, ska sägas.
– Mamma, du måste läsa texterna, annars fattaru ingenting ! Husförhör i Hellström-texter gav resultat,för det är viktigt att känna till
Gullbergs kaj, Pååls bageriet och Långedrags paviljongen när man ska gå på Hellström konsert, om det var någon som släppte loss ( och även släppte sina sista eventuella reservationer) och njöt igår så var det hustrun.
Man har ju sett en del popkonserter genom åren. Oj, det där lät kaxigt.. men inte desto mindre sant.
I´ve seen them all.Nästan.
Några är värda att minnas, andra inte. Oftast har det varit de små spelningarna på klubbar och nationer i Uppsala som varit bäst.
Många gånger, och då framför allt på senare år, har jag kommit på mig själv med att mest stå och funderar på något annat.
Inte upplevt stunden.
Undrar vilken låt som kommer efter den här? Ska jag gå innan extranumret så man är säker på att hinna med sista tåget ?
Och så står jag där och stampar takten lite förstrött och avmätt.
På vägen hem har jag ibland funderat på om det verkligen var värt besväret och pengarna ? Var det så bra..egentligen?
Jag har tidigare sagt att jag ser mycket av
Springsteen i Håkan och nu när jag äntligen sett en hel konsert så känns det inte alls konstigt att utnämna honom till den svenska motsvarigheten. I varje fall vad gäller energi, publikkontakt och glädje.
En glädje som dessutom känns helt oförställd ( beakta nu på att detta kommer från en som vanligtvis är ganska så cynisk när det kommer till artister och "äkthet" ) Nu förstår jag
varför Per Bjurman gjorde som han gjorde när han överföll Hellström på Nalens Scen. Han kunde väl helt enkelt inte bärga sig, karl´n. För vem kan det ? Vem kan stå emot när hela salen exploderar? Det är så bra, så roligt och livsbejakande. Efter två timmar på UKK är jag beredd att gå med i The Church of Håkan. Where do I sign up ?
Det där sista är bara nästan sant. "Don´t follow leaders" gäller fortfarande. Men det var verkligen upplyftande , jag var dessutom närvarande hela tiden, det är ju så här det ska vara när man går på konsert! Livet är ju i mångt och mycket vanlig småtrist vardag, man knegar på så gott det går. Slit & släp. Ibland är livet också ett djävla skit-slit liv, och man undrar hur man ska stå ut. Glädje serveras oftast i små portioner, och det här var en sådan. Man får verkligen ta vara på dem. Tack för det, Håkan.
När det hela är slut är jag nöjd, svettig och mycket lycklig.
Musikalist då.
Jo, det var bättre än väntat, han har definitivt utvecklas som sångare och det brast aldrig, inte ens i de riktigt svåra partierna. Det jag har hört från tidiga live-konserter bekräftade ibland åsikten att "han sjunger så djävla falskt " Men så är det inte nu.
Bandet är som alla, som sett "På Spåret", redan vet jäkligt bra. Här finns det ännu mer Spingsteen-liknelser. Kapellmästaren Stefan Sporsén bygger harmonier som den värste Roy Bittan , saxofonisten ( som jag tror heter Björn) får stor plats för sina solon och har samma roll som Clarence Clemons , och sist men inte minst, den viktige Daniel "Hurricane" Gilbert som vapendragaren och barndomsvännen Miami Steve Van Zandt.
Bandet är som sagt bra och jag misstänker att kapellmästare Sporén (tillsammans med Hellström själv) ligger bakom mycket av arrangemangen. Många låtar är om-arrade för att bli - om möjligt - ännu vassare live. Framför allt gäller det de ösiga låtarna som ofta har nya pauseringar, markerade taktslag och publikfriande ljusexplosioner. Allt inlagt med fingertoppskänsla. Det blir aldrig för mycket, varje gång en sådan effekt kommer så studsar publiken till lite extra. Det är medvetet och publikfriande javisst, men det är precis vad som behövs för att lyfta en del nummer som annars skulle kunna kännas jämntjocka och uttjatade.
Det är sittande publik på UKK, långa rader av röda, fina plyschstolar. Nu för tiden tycker jag det är rätt skönt att sitta på konsert. De allra flesta står dock upp, redan från första Shaft-inspirerade riffen i "
Dom där jag kommer från" till den avslutande balladen
"Nu kan du får mig så lätt", som han gör ensam tillsammans med ett försiktigt pianokomp. Folk står upp, dansar ,klappar takten och många sjunger med i alla texter.
Maritta, Wille och jag skruvade lite generat på oss inledningsvis ( ska vi verkligen stå upp ?) , men mot slutet dansade vi också i bänkraden. Håkan dansade med alla som ville och utflykterna i publikhavet var många. Ett tag hade han en egen liten dansgrupp i ena hörnet av lokalen. Jag slogs också av flickorna längst fram verkade ha ersatts av pojkar ?
Alla i publiken får liksom sitt. Precis som Bruce berättar Håkan små historier som intro till en del låtar, och ska jag komma med någon form av kritik idag så är det här. Han kan bli lite långrandig, skulle behöva vara lite mer närvarande, lite rappare, under sina monologer . Historierna är tagna ur vardagen där sensmoralen alltid mynnar ut i tillkomsten av någon låt. Ibland funkar det, ibland inte. Vi har alla våra beröringspunkter. Själv började jag nästan (men bara nästan) lipa när han berättade historien om säcken av sorg som vi alla bär och som vi måste fortsätta bära.
"Du är snart där" tillägnas därför alla som känner igen sig i det. Och det gör ju jag. Det är vi många som gör, den här kvällen och alltid.
Personligen njöt jag mest av
"Precis som Romeo" (och därför kommer nästa TGIF-lista att inledas med nämnda sång) och "Hurricane Gilbert" som bägge ingick i ett parti låtar om obesvarad kärlek. De var de klart souligaste numren i går kväll. Håkan spelar gitarr på bägge och jag gillar verkligen det brötiga, ostämda och spretiga gittarljudet som han får till. Han slår egentligen bara enstaka ackord, men backas upp av med resten Gilbert. Hade han kört Motown-hyllningen "Kär i en ängel" så hade den delen av showen varit fulländad.
Jag hade egentlligen bara invändningar mot ett, kanske två , låtval: Jag hatar att jag älskar dig, och "Man måste dö några gånger" (från senaste plattan), som jag tycker blev lite trista. Hade suttit fint med
Klubbland eller "13" istället.
Till sist, ljudet. Det studsar på ett irriterande sätt inne i Musiken Hus. Speciellt när det blir kraftig bas så kommer ljudet nästan i retur, som det kan låta på utomhus konserter när det blåser, ljudet kommer efter som ett slags doppler effekt. Mycket bra i de lugna partier dock
"River en vacker dröm", som är bästa spåret från sista plattan, kommer mot slutet. Låten som ska summera de 10 åren och där Håkan undrar hur länge drömmen kommer att hålla :
"När alla vill se dig dala nu som Håkan Hellström
Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge"
Jag tror Håkan stannar så länge han själv vill. Den dagen han inte längre tycker det här är roligt, den dagen då han blir blasé och sur, först då kommer vi att få se Håkan Hellströms stjärna dala. Men jag tror det dröjer.
Mitt favoritcitat från igår får avsluta. Ett citat som tilltalar människor i min ålder, vilket bekräftar att Håkan Hellström faktiskt närmar sig de fyrtio. Det ser han nämligen inte ut att göra, pojken.
"För jag tror, att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än"/ TGIF redaktionen
